Vår lilla ängel

Ja det här är vår lilla ängel, Emilia.
Inatt 01.33 var det 18 år sen hon kom till oss.
19 år gammal var jag. Två veckor tidigare gick jag ut gymnasiet och såg fram emot vårt liv som en liten familj.
Vi hade fått kämpa hårt mot massor av fördomar. Men vi var säkra på vår kärlek och vår längtan efter barn. Detta var vår framtid.

Hon föddes efter många timmars värkar och slit.
När hon väl kom, så var hon så fin, så fin.
53 cm lång och 3100 gram tung.
Hon andades inte så bra, så efter flera försök att få henne bättre på sjukhuset i Ängelholm, tog läkarna beslutet att skicka henne i ambulans till Lund för bättre vård.
De sa till oss att vi kunde stanna och vila i Ängelholm efter den långa förlossningen. Vi kunde sen komma till Emilia i Lund senare.
Unga var vi och litade på deras ord.
Det kommer jag aldrig att göra igen!
Fortfarande släpper jag inget av våra barn utom synhåll på ett sjukhus igen.
Emilia dog i ambulansen....
Fem timmar gammal.

Vår värld rasade....

Fast det är längesen nu kan jag känna ångesten och maktlösheten.
Lång tid efteråt var jag i chock. Jag visste ingenting om någonting.
Ronnie mådde förmodligen också dåligt, men det kunde jag inte ta in då.
Det tog lång tid att komma tillbaka till livet.
Men sjukskrivning och liknande existerade inte på den tiden.
Så en månad efter Emilias bortgång var jag tvungen att skriva in mej på arbetsförmedlingen och ta en praktik för att få någon inkomst.
Man kan ju, i sitt stilla sinne, undra hur arbetsför jag var mitt i chocken.
Men jag kom till en underbar praktikplats på ett dagis, där personalen tog så bra hand om mej.

Som tur är så har vi fina familjer som hjälpte oss igenom det här.
Vi längtade givetvis efter ett nytt barn och när det, efter sex månader, kontrollerats på alla håll och kanter att Emilia inte dog av något ärftligt så försökte vi på nytt.
Inte för att ersätta Emilia utan för att fylla tomrummet efter henne.

Å jag är så glad att vi har fått fem så fina underverk efter vårt första fina.