Saknad

Idag var jag på begravning av min morbror Leif.

Det var en fin begravning, med så väldigt passande och fin musik.

Jag tycker egentligen illa om att gå i kyrkan, sen vi begravde vår lilla Emilia. Men det går bättre och bättre ju längre tid det går.

Att sitta i kyrkan och lyssna på fin musik och fundera på livet är ganska givande egentligen.

Det är hemskt att behöva begrava någon alls och fruktansvärt för de som är närmast. Jag skulle vilja låta de slippa.

Tänker på Leifs barn och på min lilla mamma och hennes syster.

För min egen del blev sorg och saknad så väldigt påtagligt när min mormors syskon gick fram till kistan för att säga farväl till sin systerson.

Min mormor dog för tre år sen och saknaden är så stor. Hon fanns alltid och hon var världens bästa mormor!

Hennes syskon är så lika henne. Det blev nästan spöklikt.
Å vad jag vill ha henne tillbaka!

Här är jag och mormor.

Denna bilden är tagen på Emilios dop och det är mormor, mamma, jag och Emilio på den.

Begravningskaffet blev väldigt trevligt. Märkligt att det ska till en så här ledsam anledning för att vi ska träffa våra släktingar. Detta får det bli ändring på!

Kramar Helena