... får massor av fina, röda rosor av mej!
Nikita kom hem från skolan en dag i början av september och klagade på värk i benen. I lårmusklerna gjorde det ont och det var SÅ synd om henne.
Vi tyckte hon kändes lite varm och skyllde på feber.
Dagen efter var hon feberfri men klagade fortfarande på ont i benen.
När detta pågått i några dagar gick vi till läkaren här i byn med henne. Där visste de inte vad de skulle göra åt detta utan skickade oss direkt till barnakuten i Helsingborg.
Efter flera turer i Helsingborg med provtagningar och alla sorters undersökningar de kunde komma på skickades vi vidare till rematologen i Lund.
Vid detta laget hade man konstaterat att sköldkörtelvärdena inte var helt ok, men inte så dåliga att det skulle medicineras. Dock visste man inte om problemet med sköldkörteln orsakar värken.
Värken har hon alltid. Ibland har hon mycket ont, ibland mindre.
Vi kom till rematologen i Lund med stora förhoppningar om en lösning. Det gör så ont i mammahjärtat (och förmodligen pappahjärtat också) att se sitt barn ha så ont. Det är en sådan tur att Nikita är en så enkel och glad tjej som hon är. Visst säger hon att hon har ont, men ingen kan påstå att hon är gnällig.
Med tunga steg gick vi ifrån två besök i Lund utan lösning. De hade nästan kunnat få säga vad för någon anledning som helst. Ovissheten är hemsk!
Jag fullt införstådd med att det är mycket värre att få ett tungt besked angående sitt barn, såklart. Men i vår värld var detta tungt.
Det konstaterades dock att värken inte är reumatisk.
Nåväl. Läkaren Bengt, har verkligen gjort vad han kan för att hjälpa oss. Vi har träffat sjukgymnaster som ska hjälpa henne att bibehålla rörligheten i benen. Den har hon kvar trots att hon vissa dagar har riktigt svårt att röra de ordentligt.
En kurator har tittat förbi ett par gånger. Förmodligen för att kolla så ingen mobbning eller problem hemma ligger bakom.
MR på benen har gjorts och resultatet där var helt ok.
Ultraljud på sköldkörteln har också gjorts och den var förstorad.
Eftersom det enda som fanns att anmärka på var sköldkörteln skickades vi nu vidare till en läkare som är specialist på detta.
SÅ idag har vi varit hos läkaren Anneli.
Läkaren Bengt, är helt fantastisk, så jag förväntade mej en kassare läkare idag. Jag menar, en sådan respons kan man väl inte få hos hur många som helst?
Men hon var toppenbra, hon med!
Resultatet av dagens besök är att Nikita ska käka levaxin varje dag. Troligen livet ut. Detta gör Alicia också, så lite vana har vi.
Om en månad ska vi pratas vid och se hur Nikita har det och då ska nya prover vara tagna för att se hur behandlingen funkar.
Det var ett bra samtal med sakliga frågor utan dravel.:-)
Läkaren Bengt, ville att vi skulle komma inom rematologen när vi varit på endokrinavd, som det heter. Bara det är proffsigt och omtänksamt.
Vi gick dit och jag förväntade mej att han ville avsluta vår kontakt där nu när vi kommit till en annan avdelning. Kändes lite hopplöst eftersom man ju inte vet var värken kommer ifrån.
Men där hade jag fel!
Han ville bara veta vad de sagt, kolla hur Nikita mådde och tala om att vi skulle komma tillbaka om två-fyra veckor.
Han ville också kolla om det var nytt inbokat möte på endokrinavd för då skulle de ju synka besöken.
Jag säger bara att just nu är jag så väldigt nöjd med de kontakter vi har med sjukvården. Den må vara kass i många avseenden men vi har blivit så bra bemötta och är så nöjda!
Nu känns det som att vi har lite hopp för att Nikita ska slippa ha ont. Kanske har det inte med sköldkörteln att göra, men då har hon ändå en massa duktiga människor till hjälp där i Lund.
Levaxinet kommer ju att göra någon nytta. Sköldkörteln är en lurig en och kan ställa till med symtom som man inte ens uppmärksammat förrän de försvinner.
Så håll nu alla tummar ni har för vår allra bästaste Nikita.
Kramar Helena
