Jag trodde jag var stark...

Jag fick en utmaning.
Hade inte så mycket val utan tog den.
Det kändes spännande och givande.
Att få ta hand om lilla Wilda var en vinst.
Jag tyckte det kändes bra och jag tror jag har gjort mitt jobb som jag ska.
Men ibland så är inte hjärnan och hjärtat överens.
Hjärtat tyckte inte att jag fixade det här jobbet.
Mycket känslor från när vi miste vår lilla Emilia började krypa ifatt mej.
Hjärnan sa att jag fixar det här ändå.
Det gick så bra så.
Wilda är ju en mysig tjej att vara med och jag trivdes med hela jobbsituationen.
Till sist vann ändå hjärtat den här kampen.
På jobbet funkade jag men inte annars.
Den här veckan har varit tuff.
Mycket känslor och tankar.
Vad är rätt och vad är fel?

Att ge upp är inget för mej.
Jag slutför det jag har tagit mej för.
Men här tog jag mej vatten över huvudet.
Jag kan inte slutföra.
Fast jag vill.

Hjärtat får vinna över hjärnan denna gången.
Jag förstår att för min egen skull måste jag avsluta mitt jobb hos Wilda.
Jag är tacksam för den tiden jag hade där.
Kommer att bära med mej Wilda i mitt hjärta.

Nu ska jag tillbaka till mitt vanliga jobb igen.
Och tillbaka till mej själv igen.

Kramar Helena