Var tog tiden vägen?

Idag fyller Michaela 17 år!!

Var tog alla de åren vägen?

När blev vår lilla bebis nästan vuxen?

Nu är första året på gymnasiet avklarat om drygt en vecka.

Ett härligt sommarlov ligger framför henne.

Ganska intressant att tänka på vad jag själv gjorde när jag var sjutton år.

Jag träffade Ronnie och vi planerade vår framtid ihop.

Jag hann precis fylla 18 innan vi flyttade till vår första lägenhet.

Ett halvår senare var jag gravid och när jag var 19 fick vi ju Emilia som vi miste.

Undrar vad som finns i Michaelas framtid....

Klart är att ingen sätter sej på denna dam.

Hon är bestämd och klok.

Har inte på något sätt haft det lätt i skolan men hankat sej fram ändå.

Nu verkar dock livet funka som det ska.

Det är en dam med sunda idéer om livet och sin framtid.

Hon är den bästa man kan ha!

Bilden nedan visar så mycket.

Den är tagen på BB för att vara med i tidningen.

Åh så mycket känslor!

Vi fick äntligen vårt barn.

En levande bebis som åt, sov och skrek som hon skulle.

Och som andades.

Det må låta märkligt men för oss var det ett mirakel som kom.

För mej var det en fråga om överlevnad.

Jag tror inte jag fungerade normalt någonsin emellan Emilias födsel/bortgång till Michaelas födsel.

Hon är och var min själ och hjärta.

Givetvis älskar jag alla mina barn.

Av hela mitt hjärta.

Men med Michaela kom mitt liv tillbaka.

Jag tillbringade hennes första månader med henne i famnen.

Mådde aldrig bra utan henne.

Gör faktiskt inte det nu heller, men har fått vänja mej.

Jag vill inte hämma henne och göra henne inbunden och osäker.

Det tror jag att jag lyckats bra med att inte göra.

Detta låter kanske inte helt sunt, men jag tror inte att det är så tokigt egentligen.

Det är bara så svårt att förklara.

Vi har ett speciellt band, jag och Michaela.

Och hon har ett enastående tålamod med sin mamma.

Jag fixar inte riktigt att inte veta var hon är.

Eller inte veta att hon har det bra.

Men hon smsar och ringer alltid för att tala om var hon är och vad de hittar på.

Hon är så perfekt man kan vara som tonåring.

En glad ettåring hittade jag i fotoalbumet också.

Som sagt så är jag lika glad för alla barnen.

Men det förstfödda barnet har nog alltid något speciellt.

Och vår förstfödda är verkligen en gåva.

En gåva som alla barn är.

Men den här är en gåva av guld.

Kramar Helena