Att verkställa hot

Att få trotsiga barn att lyda är alltid en utmaning.

Viljestarka barn som trotsar är än värre.

Och konstigt nog har de två ganska envisa föräldrarna i det här hemmet lyckats få skapligt envisa barn.

Alla har de tidigt visat att de vill vara med och bestämma över sitt liv och att man inte helt lätt bossar över de.

Det är en väldigt bra egenskap, tycker jag.

Nästan alltid...

Men inte när de trotsar mot mej.

Emilio är inne i ett rejät trots och busar så mycket det bara går.

Han rymmer åt fel håll när man ska någonstans.

Han snor tuggummin som kan finnas lite varstans i hemmet. Inte så noga vems de är.

Listan kan göras lång på trams och trots som kan hittas på.

De senaste dagarna har han ständigt trippat på gränsen till att driva mej till vansinne.

Har försökt lirka och diskutera.

Till sist har jag hotat.

Rymmer du så kör vi hem.

Tramsar du på öppna förskolan så kör vi hem.

Tramsar du vid bordet får du gå ifrån.

Osv...

Så fick han ännu en chans och vi körde till öppna förskolan.

Efter flera incidenter och varningar om att köra hem så klättrade han upp på fikabordet och tog sej en liten joggingrunda.

Behöver jag säga att jag såg rött?

Tog helt enkelt ungen i hampan, på med jacka och skor och ut i bilen.

DÅ förstod han att han gått för långt.

Men det fanns ingen återvändo.

Jag körde hem honom till Ronnie, lämnade av honom där och körde tillbaka.

Hoppas verkligen att detta lärde honom att hans mamma inte kör med tomma hot.

Men FY vad det är tråkigt och jobbigt att verkställa sina hot.

Och det märks ju hur viktigt det är att verkligen inte komma med TOMMA hot.

Vem sa att det var enkelt att fostra barn?

Nåväl.

Barnaskaran vi har sköter sej helt ok, tycker jag.

Så helt ute och reser är jag nog inte.

Kramar Helena