Någon drog undan mattan.

Ja så kändes det.

Som att jag dunsade i golvet.

Samtidigt som jag svävade i det blå.

Låter det luddigt?

Det känns luddigt kan jag berätta.

Har ju en tendens att få livet att gå i spinn totalt och då inte palla trycket.

Det händer inte ofta, men ett par gånger har jag tappat fotfästet.

Nu hände det igen...

Många olika faktorer fick min hjärna att bli tom istället för full.

Jag är van att hålla många bollar i luften men plötsligt hoppade de omkring på golvet istället.

Vad hände kan man undra?

Detta blir en rörig eftertanke som ni får dela med mej.

Kalendern är fulltecknad vid den här tiden på året.

Avslutningar, utvecklingssamtal, föräldrarmöten, jobbmöten, extra jobbmöten, utbildningar på jobbet, läkarbesök, telefontider med läkare.

Ja listan kan göras lång bara där.

Barnen har som ni läst här varit sjuka och mått dåligt av olika anledningar.

Mycket grubbel går åt till det.

Kan vi göra något annorlunda eller bättre?

En rädsla ligger alltid och gror med så klart.

Inte behöver det heller vara elände som tar energi, bara.

Nu mår ju tex Michaela ovanligt bra, om man bortser från allergin och så.

Och då blir jag så glad så glad.

Hon har fina vänner omkring sej och lyser av glädje.

Jag lyser ikapp med henne.

Alla vet att det tar energi att lysa.

Ja sen har man ju ett hem där det bor sju personer och en hårig hund.

Där vill jag ha fint och i ordning.

Jag är inte alls pedant men gillar avtorkade bänkar och bord och ett ganska rent golv.

Tyvärr är inte alla i det här hemmet lika intresserade av det som jag.

Alla har vi ju olika syn på det här med ordning och det går ju inte ställa mina krav på någon annan.

Inte helt iaf.

Vi hjälps åt bra i den här familjen, tro inget annat.

Skillnaden är att de flesta andra här kan se lite röra och rycka på axlarna medan den retar mej tills jag tar rätt på den.

Ber jag de fixa det så gör de det, men orka be...

Så vad gjorde att det blev för mycket?

Jag vet inte....

Jag vet bara att det blev det.

Nu börjar jag om igen.

Inbokade lediga dagar att bara vara jag på.

Dagar att vara jag med barnen.

Dagar att vara jag med Ronnie.

Och dagar att vara jag med hela familjen.

Föröker att vila mycket och ta hand om mej själv.

Att inte göra saker som ger mej negativ energi.

Försöker att sortera bort även roliga saker för att inte köra slut på mej igen.

Jag har hittat fotfästet igen nu.

Fortfarande är golvet halt under mattan, men jag tror jag kan hålla balansen nu.

Jag har en fantastisk familj.

Och fina, fina vänner.

Och tur är ju det!

Jag uppskattar er så mycket allihop.

Nu har jag blottat hela mitt hjärta för er, och det ska ni veta, att det gör jag oftast inte.

Inte här och inte någon annanstans.

Jag ber er därför att förvalta mina tankar med förstånd och inte ta detta varken som gnäll eller en önskan om medömkan.

Detta är endast en text för att tömma mitt hjärta för att kunna fylla på det med bättre saker igen.

Ta hand om er alla fina människor som läser min blogg.

Kramar Helena