Home sweet home

Nu är vi hemma igen!
Allt har gått bra i Lund, men det är förbaskat skönt att vara hemma.

Vi kom ner till Lund i lagom bra tid men stötte på problem.
Parkeringshuset var fullt.
Vad göra?
Alla ni som känner mej vet att jag har lokalsinne som en höna och noga lär mej vart jag ska ta vägen.
När det då inte går att följa planen blir det jobbigt.
Som tur är har jag ögonen med mej ibland och hade faktiskt sett skyltar till ett annat parkeringshus som vi kunde parkera i.
Att sen hitta till barnsjukhuset från det parkeringshuset fixade sej faktsikt också.:-)

Uppe på avdelningen fick vi ett rum och under eftermiddagen fick vi prata med sköterskor, läkare och även en narkosläkare angående biopsin och sövningen.
Nikita kände sej väl förberedd och jag med.
Gillar verkligen folket där på sjukhuset.
Kl 10 ungefär planerades det för att Nikita skulle till op och skulle därför fasta från kl 4 på morgonen.

Natten gick bra trots stenhård säng till mamman.;-)

På morgonen fick Nikita ingen frukost såklart.
Istället fick hon emlasalva på både händer och fötter.
Allt för att underlätta sticket som skulle göras för att kunna söva och sätta dropp senare.
Men så blev det som det gärna blir på sjukhus.
Det blev rörigt i bokningarna på op och Nikitas tid flyttades fram.
Efter en låååååång väntan så kördes hon istället in där kl 14.
Då hade hon inte ätit eller druckit sen kvällen innan.
Damen i fråga är ju snäll och foglig men man kan icke tvinga henne till något.
Hon hade fått ett löfte om att få lugnande och SEN stickas.
Därför kunde varken jag eller någon annan övertala henne att få sätta ett dropp under förmiddagen när man upptäckte att det drog ut på tiden.
Det får gå utan konstaterade hon bara...
Och det gjorde det ju.

Kan berätta att när vi stod i slussen in till op hade denna mamman ordentligt med spagetti i knäna och när tösen väl var sövd och jag fick gå tillbaka till avdelningen skakade jag som ett aspelöv.
Det hela funkade dock hur bra som helst och min reaktion berodde enbart på spänningar och min egen rädsla och ångest.
På rummet medan jag väntade slank det ner ett par bitar mörk choklad för mycket för att min diet ska vara nöjd, men vad gör en nervös mamma för att lugna sej?
Efter ca en timme fick jag komma till uppvaket där min sovande lilla unge låg, så lugnt.
Allt hade gått bra och lite senare vaknade hon och mådde efter omständigheterna bra.
Dock kunde man ju märka att det behövdes tankas lite vätska och så småningom ätas lite mat för att hon skulle bli sej själv igen.

Nikita var SÅ sugen på att äta och åt allt som serverades henne.
Detta resluterade givetvis i illamående.
Så bra att vi var just på sjukhuset då för då kunde hon ju få en tablett för illamåendet.
Vid det här laget var klockan 19 och det bestämdes att vi stannade en natt till.
Jag hade ingen lust att asa ut Nikita i mörkret hemåt när hon inte var helt ok än.
När detta var bestämt somnade hon nöjd i sängen.

Då insåg den ytliga mamman att resten av familjen skulle skicka Anjelin till skolan utan att ha fått direktiv ang kläder och annat.
Oj, oj, oj...
Ringde så klart hem och styrde upp lite, men vet fortfarande inte vad tösen haft på sej idag eftersom hon åkte till farmor direkt efter skolan.
Men jag har kommit en bit på vägen i att släppa kontrollen och tänker inte kolla upp det heller.;-)

I morse var Nikita som vanligt igen bortsett från att hon såklart hade ont i sitt ben, mer än vanligt.
Så efter frukost och snack med två av läkarna på avdelningen fick vi åka hem.

Och det jag ska skriva nu borde jag inte säga till någon alls. Men jag bjuder på det. Vet fortfarande inte hur det gick till men hände gjorde det.

Sakta men säkert tog vi oss till det där okända parkeringshuset, var översens om att vi gick in i rätt dörr och rätt våning.
Bilen var borta!
Helt säkert!
Vi gick både upp och ner i p-huset och den var verklgien inte där.
Ringde hem till Ronnie, men vad skulle han göra?
Ringde något nummer som stod där i p-huset men den mannen ville inte heller hjälpa mej att hitta min bil.
Jaha, vad gör man då?
Med en unge som knappt kan gå, lite packning, flera mil hem och ingen bil?
Tja vi samlade väl ihop oss.
Tog oss till ingången och tog bilvägen in.
Och vips!
Där var bilen.
Rätt siffra stod på hissdörren vid bilen, men den siffran stod också där vi TRODDE att bilen var.
Som sagt, ni och ingen annan heller borde få veta det här.
Men jag är en generös person.;-)
Vad som hände vet jag inte, men vi hoppade lyckliga in i bilen och drog hemåt.
På vägen hem fick Nikita ett utlovat Happy meal.
Det är vad damen nöjer sej med som lön för ett otroligt bra utfört uppdrag.

Hemma väntade kusin Julia och resten av familjen.
Man blir som mamma helt rörd över att se glädjen i syskonens ögon av att se sin syster igen.
Alicia som är den mest känsliga av barnen ringde även igår kväll för att kolla läget med sin syrra.
Goa ungar!!

Nu har Nikita och Julia bäddat ner sej i sofforna i vardagsrummet för att Nikita ska slippa trappan i natt.
De sover så gott.
Anjelin är, som sagt hos farmor inatt.
Och jag kan inte låta bli att undra vad den kära pappan har packat ner i väskan åt henne. Tänker inte fråga men nyfiken är jag.:-)
Ja, ja jag jobbar på att släppa kontrollen.;-)
Emilio komenderade mamma och pappa till vår säng där han skulle ligga i mitten och vi skulle tillsammans mysa och titta på barnprogram.
Vi lydde och han somnade snabbt. Mys!!
Och ja....
Tonåringarna då?
Michaela drog iväg med fyra killar i en audi för att åka runt lite och kolla läget.
Jaha ska man få nervkollaps eller fortsätta jobba på kotrollbehovet?
Jag väljer det sista med lite svårighet, men känner mej duktig och nöjd.
Alicia är på fritidsgården som vanligt.
Hon tar stort ansvar där och står ofta i kiosken som de mest ansvariga ungdomarna får göra.
Dessutom tror jag hon tycker att det är tryggt och bra på den drogfria fritidsgården för hon gillar inte när kompisarna dricker.

Så nu är jag iaf i mitt hem och mannen sitter här vid sidan om mej och tittar på en film.

Jag har en sådan himla TUR som har just den här familjen!

Hoppas ni orkade läsa alltihopa så jag inte tröttade ut er.
Hoppas ni alla har det lika bra som jag!

Kramar Helena