Hopplöst...

Hade ingen lust att blogga igårkväll för jag kunde inte formulera mej ordentligt.

Kan nog inte det idag heller egentligen.

Jag och Nikita var ju i Lund igår. På rematolgen.

Varje gång vi ska dit så hoppas jag på så mycket.

På svar och lösningar angående hennes värk.

Och varje gång blir jag lika besviken...

Nä vi fick inget facit denna gången heller.

De är verkligen jättebra på rematologen.

Serösa och noggranna.

De ser problemet och lyssnar.

Men nu sa läkaren det i klarspråk.

"Jag vet inte vad det här är. Vi har ju testat allt nu."

Suck...

Det finns ljuspunkter så klart.

Den största och viktigaste i detta är föremålet själv.

Nikita slås inte ner.

Det är jag.

Inte så att hon märker det precis. Det hoppas jag iaf.

Men ändå.

En annan ljuspunkt är ju att hon mår bättre nu när det är torrt och varmt.

Så läkarens förslag är att vi nu avvaktar över sommaren för att ta nya tag i höst.

Då ska troligen läkare i Helsingborg ta över igen eftersom rematologen inte kan göra mer.

Vad jag förstod så ska musklerna kollas på annat sätt då än vad som gjorts innan.

Man kan tydligen kolla blodflöde och nervbanor och sådant.

Ja, ja..

Jag brukar tänka på att det finns de som har det så mycket värre.

Det hjälper ibland.

Men inte när ungen gråter för att det gör ont.

Det händer sällan för gnäller gör hon aldrig.

Jag ser på hennes gång när hon har ont.

Jag ser det på sättet hon väljer att sätta sej.

Men jag tror jag ska försöka göra som Nikita.

Hon har aldrig sagt det men i mina tankar är nog hela hon två ord.

HAKUNA MATATA

Det finns inga bekymmer.

Hon bekymrar sej inte.

Inte för detta och inte för mycket annat heller.

Det ordnar sej.

Jag frågar ibland om det gör ont att springa tex.

För hon springer ju som andra ungar.

Jo det gör ont, men jag struntar i det, svarar hon.

Läkaren säger att det är bra.

Jag vet inte om jag håller med...

Men bara hon är nöjd och glad, så är jag det med.

Hon är glad nästan alltid.

Leker gärna och ofta.

Fantiserar vitt och brett om allt möjligt.

Det finns alltid ett äventyr att hitta på.

Hennes fröken i skolan tycker att det ska vara måtta på fantasierna.

Ska det det?

Fantasierna ska väl förstås inte hindra människan från verkligen.

Läxor och skolarbete ska ju göras.

Men visst måste man väl få fantisera ganska så rejält när man är barn?

Det tycker jag iaf.

Nåväl.

När vi var klara i Lund körde vi till min farmor för en fika.

Alltid lika mysigt.

Sen körde vi till Familia och Citygross.

Ett besök i leksaksaffären var poppis.

Sen inköp av lite sommarkläder på lindex.

Och storhandling av mat på citygross.

Med bilen fullpackad, på väg hem, insåg jag att hopplösheten jag kände när vi lämnade Lund hade minskat rejält efter en dag tillsammans med mitt mellersta hjärta.

Så nu har jag lättat mitt hjärta.

Tack för att ni orkade läsa.

Om ni nu gjorde det.;-)

Kramar Helena