Fullt hus.

Nästa vecka är det sportlov för barnen i det här huset.
De har inlett det med att fylla huset med kompisar och kära kusin Julia.
Så himla mysigt det är när de är ett helt gäng här.
I middags var det åtta ungar i varierande ålder runt bordet.
Häääärligt!

Nu ikväll har jag kört Michaela och hennes kompis till andra kompisar en bit bort.
Vänjer man sej någonsin vid att barnen inte ständigt är vid sin sida?
Det känns inte som att jag kommer att göra det iaf...
Tycker det är jätteroligt att barnen har mycket kompisar och att de är ute på vift.
Men fy vad jag tycker det är jobbigt att släppa kontrollen!!
Ja, jag släpper ju egentligen inte kontrollen helt, men en hel del får man ju släppa efterhand.
Våra töser är jätteduktiga på att tala om för sin hopplösa mamma var de befinner sej och vem de umgås med.
Kommer alltid hem i tid och sköter sej alltid efter bästa förmåga.
Jag är fullt medveten om att de hittar på saker bakom min rygg och att de tänjer på gränser. Vem har inte gjort det i sin dag?
Det viktigaste är ju att de tar kloka beslut och att tryggheten sitter i deras ryggrad.
Och att de framför allt är ärliga mot sej själva.
Eller?

Sen har jag ju inget emot att de är ärliga mot mej och talar om vad de har för hyss för sej.;-)
Måste ju vara det bästa sättet att guida de rätt.

Nåväl. Vi andra här hemma har tittat på melodifestivalen.
Gamla raggarblodet svallade lite när the playtones spelade.
Helt ok låt det där!:-)

Och Saade är väl inte fel han heller...

Nu har merparten av ungar i olika åldrar landat på kudden.
Och de där två som är på vift sitter jag uppe och väntar på tills de kommer hem.
Hönsmamma? Jag?

Kramar Helena