Det kvittar hur många år som går.
När jag läser om någon som mister sitt lilla ofödda eller nyfödda barn så gör det fortfarande lika ont.
Givetvis bryter jag inte längre ihop i en hög men det känns ändå.
Jag känner så mycket med de som drabbas.
Det är ingen jag känner som nu drabbats.
En tjej i en grupp jag är med i på facebook bara.
Men det kvittar.
Jag läser ju hennes ord och känner med henne.
Varför får det hända?
Vad är meningen?
Åh vad jag är glad för mina barn!
Kramar Helena
Ja, det där är ju något som man verkligen inte kan hitta någon som helst mening med och som man aldrig, aldrig någonsin kommer över...
SvaraRaderaMen desto större lycka känner man ju för de barn man har med sig här i livet!
Kram