En hemlighet

Vi har burit på den ganska länge.
Minst ett par månader.
Ibland har jag nästan spruckit men inte ett ord har ni fått läsa om den.

Men NU kan jag dela med mej.

Ni får inte veta några detaljer precis.
Men ni kan kanske få en liten förståelse för varför det varit lite tyst i bloggen på sistone.
Min blogg handlar ju om mitt liv och vad som rör sej i mina tankar.
Den här hemligheten har upptagit det mesta av min tankeverksamhet under en tid och jag har ju då inte kunnat dela detta med er.

Jag vet inte hur många som egentligen läser min blogg och vilka ni är.
Men de som känner mej personligen kommer antagligen inte att bli speciellt förvånade.

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken mer. ;-)

Vi är nu godkända som familjehem.
Vårt hem är godkänt, vårt liv är godkänt och vi som personer är godkända.
Innan jul kommer vår familj få ta hand om en liten pojke som är knappt två år.
Vi är jätteglada!

Vi är fullt medvetna vad uppdraget handlar om och vad det kräver av oss.
Det är inte första gången vi gör det här, men det är några år sen senast.
Vi också fullt förberedda på att det kommer reaktioner på detta beslut.
Både positiva och negativa.

Ni som läser här får gärna fråga om ni undrar något.
Allt kan jag ju inte svara på pga sekretess och liknande.
Men fråga på.
Jag svarar om jag kan.

Så nu följer en tid av förberedelser.
Inför jul och inför att ta emot ett litet barn.
Mycket att stå i men härligt, härligt!




Och så ett litet tillägg till en person som troligen inte läser här.
Förhoppningsvis sprider sej detta till dej ändå.
Du din anonyma stackare som anmälde oss till soc.
Vi har inte glömt dej än.
Lååååååång näsa på dej!!
Vi duger minsann som vi är, vi.
Vi är till och med uppskattade.
Känn på den, du.


Kramar Helena