En liten tanke...

... kring det här med att vara familjehem.
Att folk ser lite olika på detta har jag vetat hela tiden.
Men resonemanget jag hört den senaste veckan gör mej förvånad, på riktigt.

Att arbeta som familjehem är väldigt speciellt.
Ja för det är faktiskt ett arbete.
Vi har glädjen att ha fått ett extra litet barn, ja.
Han förgyller vår tillvaro och vi räknar honom som vår.
Men han ÄR inte det.
Ett familjehemsplacerat barn har en egen familj också att tänka på och även vi ska tänka på de.
Vi får helt enkelt dela på den lilla skatten.
Ett familjehemsplacerat barn har också en börda, ett bagage att bära på.
I alla fall de flesta har det.
Det finns ju liksom en anledning till att de inte bor med sin familj längre.
Den bördan delas det oftast inte lika rättvist på.
Oftast får det lilla, eller för all del stora, barnet bära på det själv.
Det är där vi kommer in, och vårt arbete.
Att ta hand om och fostra ett barn som man får lov att ha i sitt hem, det är ju självklart.
Att inte göra skillnad och att verkligen älska barnet är också självklart.
I alla fall i vår familj.
Men att hjälpa barnet bli hel, eller i alla fall helare.
Att försöka hjälpa till att bära bagaget och kanske göra det lättare att bära, det är det som är vårt jobb.
Det utgår ju en ersättning för familjehem.
Och som jag ser det så är det detta vi får "lön" för.
Att jobba för att få ett trasigt barn så helt som möjligt.
Det måste alltid vara i fokus.

Men denna veckan har jag lärt mej att vissa i vår värld tycker annorlunda.
Vi familjehem ska räkna de placerade som våra egna.
Ja det var ju inget nytt.
Det gör de flesta av oss.
Hur ska annars anknytingen och läkandet fungera?

Man ska som familjehem under inga omständigheter göra skillnad på sina egna och de placerade barnen, fick jag höra.
För då har man nog tagit ett uppdrag man inte bör ha, sas det.
Okej...
Så då kan man ju undra hur i hela fridens namn man ska få det lilla trasiga barnet, eller den vilsna tonåringen, hel?
Begriper inte varje vuxen människa att man måste ge ännu lite mer till varje vilsen själ?
Att varje person som inte fått vad de behöver i sin uppväxt behöver få det när den hamnat i ett familjehem?
Jag trodde det.
Man ger sin egna barn ALLT.
Men ett behövande barn måste få ännu lite mer.

Jag måste erkänna att detta får mej att se rött!
Alla som känner mej och min familj vet att alla människor som passerat det här hemmet på ett eller annat sätt. Ja det finns många som haft sin adress här och blivit omhändertagna på ett eller annat sätt.
ALLA de har vi tagit hand om för att vi ville det.
För att de behövde det just då.
Och vi har tyckt om de alla!
De som varit små barn har alltid blivit kramade och behandlade som våra.
PLUS att de fått det de behövt för att kunna lätta på sitt bagage som de släpat med sej.

Jag förstår om detta kan låta rörigt och kanske alldeles oförståeligt.
Det får ni kära läsare ta, faktiskt.
Jag kan inte skriva några fler detaljer, som vanligt.
Vill inte ens hänga ut människan som tyvärr vet för lite om livet.
Denna människa borde i alla fall veta mer om hur livet i och som familjehem fungerar och det är rent sorgligt att denne inte gör det.
På ren svenska så kan man ju undra VARFÖR I HELSKOTTA barn tas ifrån sina föräldrar och man kan ÄNNU MER undra hur sjutton de ska läka om inte folk i detta land förstår att de är skadade.

Ja, ja nu fick jag det ur mej.

En sak är säker i alla fall.
Vi gör ett bra jobb och det vet vi.
Några vi ofta glömmer i den här diskussionen är de biologiska barnen i familjen som faktisk också gör ett jobb i detta.
Och om det nu är så att familjehemsföräldrarnas arbete glöms bort så ska vi inte prata om de biologiska barnens arbete.
De delar med sej av sina föräldrar och ger så mycket av sej själva till dessa barn.
Det FÅR inte glömmas!

Åh jag tror jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här.
En bok kanske?

Någon dag kanske jag skriver den exakta anledning till detta tokspel, men inte idag.
Detta får räcka.

Du din tok får minsann ingen kram, men ni andra

Kramar Helena