Idag har jag lämnat Anjelin och Emilio på kollo.
Ganska nära här och de kommer hem på fredag.
De har sett fram emot detta länge och verkligen längtat.
Det har faktiskt jag också gjort.
Erkänner :-)
Ändå sitter jag här nu och vill hämta hem de genast.
De är ju små...
Och de bör vara här med mej!!
Får ta mej samman och låta det vara.
Och nöja mej med de två tonåringarna jag har här i soffan.
Bra nog!
Vårt internet ligger fortfarande nere pga åskan i torsdags.
Som det har åskat!
I lördags pallade jag inte vara den kloka lugna mamman i åskan utan stoppade alla barn i bilen och körde omkring tills ovädret var över.
Känns bättre så ibland.
Idag har vi i alla fall sluppit både åska och regn.
Skönt!!
Håll nu tummarna att telegubbarna gör sitt jobb här imorgon!
Kramar Helena
måndag 30 juni 2014
torsdag 26 juni 2014
Sabla åska!
I ett par dagar har detta obehagliga fenomen envisats med att dyka upp då och då.
Jag gillar det inte!!
Får väl ändå ge mej själv lite beröm.
Ångesten när det mullrar håller sej ganska bra i ordning och jag fixar det ok.
Men när det blixtrar ut ur grejorna här då är det baske mej inte kul ett dugg!!
Smällen kom utan förvarning.
Jag är mycket tacksam för jordfelsbrytaren som räddade allt eldrivet i det här hemmet.
Dock gick allt telefonkopplat åt hädan.
Trådlös telefon, modem och router...
Men detta gjorde att jag och barnen fick oss en tur till väla och införskaffa nytt.
Och väla är ju aldrig fel ;-)
Nu hoppas jag att vi slipper mer åska på länge!
Kramar Helena
Jag gillar det inte!!
Får väl ändå ge mej själv lite beröm.
Ångesten när det mullrar håller sej ganska bra i ordning och jag fixar det ok.
Men när det blixtrar ut ur grejorna här då är det baske mej inte kul ett dugg!!
Smällen kom utan förvarning.
Jag är mycket tacksam för jordfelsbrytaren som räddade allt eldrivet i det här hemmet.
Dock gick allt telefonkopplat åt hädan.
Trådlös telefon, modem och router...
Men detta gjorde att jag och barnen fick oss en tur till väla och införskaffa nytt.
Och väla är ju aldrig fel ;-)
Nu hoppas jag att vi slipper mer åska på länge!
Kramar Helena
tisdag 24 juni 2014
Tristess...
Jag måste ta tag i mitt liv!
Det här är inte jag!
Mamman som är så trött i öronen så att de nästan ramlar av.
Barnen ber om glass, fika, bad och allt möjligt oavbrutet.
Jag börjar morgonen med att längta till kvällen.
Skärpning!
Annars blir den här sommaren väldigt lång.
Jag gillar ju sommaren och att barnen är hemma.
En plan måste göras!
Hmmm funderar så det knakar och kommer på..... nada...
Men det löser sej nog.
Det brukar det göra.
Bara jag är medveten om vad som behövs göras och gör det.
Och det är jag ju nu.
Imorgon är det Emilios och Anjelins sista dag på fritids.
Så får det bli.
Det hade varit deras sista dag denna sommaren i vilket fall som helst.
Men nu är det den sista helt och hållet, som det ser ut nu.
Till hösten ska de åka taxi hem från skolan och det blir säkert jättebra.
De är inte helt med på tåget än, men det blir de nog när de vant sej vid tanken.
Hur vi löser det de dagar vi jobbar på ett eller annat sätt kommer vi på efterhand.
Man ska tänka positivt.
Vi sparar in tusen kronor i månaden och får vara mer med våra barn.
Att de får mindre kontinuitet i sitt liv och lite sånt, det är priset de får betala för att vi inte jobbar som alla andra...
Konstigt att de ska betala för andras dumhet och okunnighet.
Är jag bitter?
Ja faktiskt lite.
Men mest för att okunskapen är så stor.
Absolut INTE för att jag får vara mer med mina barn.
Nog om det!
Nu är det nya tag och nytt tankesätt.
Inte fastna i tråkiga tankar.
Vi ska njuta av sommarlov och sol.
För vi har faktiskt sol här.
Många verkar ha kallt men vi har helt ok väder.
Innan denna dagen är slut ska jag ha gjort upp en plan för kommande dagar.
Tror ni jag fixar det?
Jag tror det.
Det måste jag ju tro :-)
Kramar Helena
Det här är inte jag!
Mamman som är så trött i öronen så att de nästan ramlar av.
Barnen ber om glass, fika, bad och allt möjligt oavbrutet.
Jag börjar morgonen med att längta till kvällen.
Skärpning!
Annars blir den här sommaren väldigt lång.
Jag gillar ju sommaren och att barnen är hemma.
En plan måste göras!
Hmmm funderar så det knakar och kommer på..... nada...
Men det löser sej nog.
Det brukar det göra.
Bara jag är medveten om vad som behövs göras och gör det.
Och det är jag ju nu.
Imorgon är det Emilios och Anjelins sista dag på fritids.
Så får det bli.
Det hade varit deras sista dag denna sommaren i vilket fall som helst.
Men nu är det den sista helt och hållet, som det ser ut nu.
Till hösten ska de åka taxi hem från skolan och det blir säkert jättebra.
De är inte helt med på tåget än, men det blir de nog när de vant sej vid tanken.
Hur vi löser det de dagar vi jobbar på ett eller annat sätt kommer vi på efterhand.
Man ska tänka positivt.
Vi sparar in tusen kronor i månaden och får vara mer med våra barn.
Att de får mindre kontinuitet i sitt liv och lite sånt, det är priset de får betala för att vi inte jobbar som alla andra...
Konstigt att de ska betala för andras dumhet och okunnighet.
Är jag bitter?
Ja faktiskt lite.
Men mest för att okunskapen är så stor.
Absolut INTE för att jag får vara mer med mina barn.
Nog om det!
Nu är det nya tag och nytt tankesätt.
Inte fastna i tråkiga tankar.
Vi ska njuta av sommarlov och sol.
För vi har faktiskt sol här.
Många verkar ha kallt men vi har helt ok väder.
Innan denna dagen är slut ska jag ha gjort upp en plan för kommande dagar.
Tror ni jag fixar det?
Jag tror det.
Det måste jag ju tro :-)
Kramar Helena
söndag 22 juni 2014
Jag har ett mission
Och idag har vi övat lite.
Tids nog delar jag med mej men inte än.
Vi har i alla fall varit vid kusten och där blåste nästan peruken av.
Men fint är där!
Alltså den här människan....
Det finns bara en.
Och han är min!
Naturen är fantastisk.
Hade kunnat fota i all oändlighet.
Bara kolla himlen!
Har haft en toppendag!
Hoppas ni också har det.
Kramar Helena
lördag 21 juni 2014
Midsommarafton 2014
Jag gillar midsommarafton.
I alla fall den delen som innefattar blommor, dans och gemenskap.
God mat också förstås.
Jag gillar dock inte den alkoholhaltiga ingrediensen som allt som oftast ingår i firandet.
Därför tycker jag att det är heeeelt ok att fira ensam med barnen när Ronnie tagit på sej extra välbetalt jobb en dag som denna.
Vi började dagen med att köpa fina, goda jordgubbar.
Barnen gjorde sej fina för det gör man när det är midsommar.
Alicia och jag gjorde en krans tillsammans.
Så himla mysigt!
På eftermiddagen var vi på Ingeborrarpsgården och dansade runt midsommarstången.
En tradition som jag bara älskar.
Lite fika och lite dans och härlig sol.
Och så fina vänner med, förstås.
Jag är sällan med på bild för det är ju alltid jag som håller i kameran.
Min vän Karin tyckte det var dax att jag också fick vara med så jag bjuder er på de bilderna idag.
Jag gillar det inte direkt, men det får väl vara så ;-)
Kameran var självklart med och lyckades fånga de här fina killarna på bild.
Så här fina var de små i skaran igår.
Kvällen tillbringades hemma med pappan i familjen som äntligen kom hem efter jobb.
God mat, massor av jordgubbar och sen bara soffhäng.
Supermysigt!
Hoppas ni hade det lika bra som vi!
Kramar Helena
torsdag 19 juni 2014
En liten tanke...
... kring det här med att vara familjehem.
Att folk ser lite olika på detta har jag vetat hela tiden.
Men resonemanget jag hört den senaste veckan gör mej förvånad, på riktigt.
Att arbeta som familjehem är väldigt speciellt.
Ja för det är faktiskt ett arbete.
Vi har glädjen att ha fått ett extra litet barn, ja.
Han förgyller vår tillvaro och vi räknar honom som vår.
Men han ÄR inte det.
Ett familjehemsplacerat barn har en egen familj också att tänka på och även vi ska tänka på de.
Vi får helt enkelt dela på den lilla skatten.
Ett familjehemsplacerat barn har också en börda, ett bagage att bära på.
I alla fall de flesta har det.
Det finns ju liksom en anledning till att de inte bor med sin familj längre.
Den bördan delas det oftast inte lika rättvist på.
Oftast får det lilla, eller för all del stora, barnet bära på det själv.
Det är där vi kommer in, och vårt arbete.
Att ta hand om och fostra ett barn som man får lov att ha i sitt hem, det är ju självklart.
Att inte göra skillnad och att verkligen älska barnet är också självklart.
I alla fall i vår familj.
Men att hjälpa barnet bli hel, eller i alla fall helare.
Att försöka hjälpa till att bära bagaget och kanske göra det lättare att bära, det är det som är vårt jobb.
Det utgår ju en ersättning för familjehem.
Och som jag ser det så är det detta vi får "lön" för.
Att jobba för att få ett trasigt barn så helt som möjligt.
Det måste alltid vara i fokus.
Men denna veckan har jag lärt mej att vissa i vår värld tycker annorlunda.
Vi familjehem ska räkna de placerade som våra egna.
Ja det var ju inget nytt.
Det gör de flesta av oss.
Hur ska annars anknytingen och läkandet fungera?
Man ska som familjehem under inga omständigheter göra skillnad på sina egna och de placerade barnen, fick jag höra.
För då har man nog tagit ett uppdrag man inte bör ha, sas det.
Okej...
Så då kan man ju undra hur i hela fridens namn man ska få det lilla trasiga barnet, eller den vilsna tonåringen, hel?
Begriper inte varje vuxen människa att man måste ge ännu lite mer till varje vilsen själ?
Att varje person som inte fått vad de behöver i sin uppväxt behöver få det när den hamnat i ett familjehem?
Jag trodde det.
Man ger sin egna barn ALLT.
Men ett behövande barn måste få ännu lite mer.
Jag måste erkänna att detta får mej att se rött!
Alla som känner mej och min familj vet att alla människor som passerat det här hemmet på ett eller annat sätt. Ja det finns många som haft sin adress här och blivit omhändertagna på ett eller annat sätt.
ALLA de har vi tagit hand om för att vi ville det.
För att de behövde det just då.
Och vi har tyckt om de alla!
De som varit små barn har alltid blivit kramade och behandlade som våra.
PLUS att de fått det de behövt för att kunna lätta på sitt bagage som de släpat med sej.
Jag förstår om detta kan låta rörigt och kanske alldeles oförståeligt.
Det får ni kära läsare ta, faktiskt.
Jag kan inte skriva några fler detaljer, som vanligt.
Vill inte ens hänga ut människan som tyvärr vet för lite om livet.
Denna människa borde i alla fall veta mer om hur livet i och som familjehem fungerar och det är rent sorgligt att denne inte gör det.
På ren svenska så kan man ju undra VARFÖR I HELSKOTTA barn tas ifrån sina föräldrar och man kan ÄNNU MER undra hur sjutton de ska läka om inte folk i detta land förstår att de är skadade.
Ja, ja nu fick jag det ur mej.
En sak är säker i alla fall.
Vi gör ett bra jobb och det vet vi.
Några vi ofta glömmer i den här diskussionen är de biologiska barnen i familjen som faktisk också gör ett jobb i detta.
Och om det nu är så att familjehemsföräldrarnas arbete glöms bort så ska vi inte prata om de biologiska barnens arbete.
De delar med sej av sina föräldrar och ger så mycket av sej själva till dessa barn.
Det FÅR inte glömmas!
Åh jag tror jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här.
En bok kanske?
Någon dag kanske jag skriver den exakta anledning till detta tokspel, men inte idag.
Detta får räcka.
Du din tok får minsann ingen kram, men ni andra
Kramar Helena
Att folk ser lite olika på detta har jag vetat hela tiden.
Men resonemanget jag hört den senaste veckan gör mej förvånad, på riktigt.
Att arbeta som familjehem är väldigt speciellt.
Ja för det är faktiskt ett arbete.
Vi har glädjen att ha fått ett extra litet barn, ja.
Han förgyller vår tillvaro och vi räknar honom som vår.
Men han ÄR inte det.
Ett familjehemsplacerat barn har en egen familj också att tänka på och även vi ska tänka på de.
Vi får helt enkelt dela på den lilla skatten.
Ett familjehemsplacerat barn har också en börda, ett bagage att bära på.
I alla fall de flesta har det.
Det finns ju liksom en anledning till att de inte bor med sin familj längre.
Den bördan delas det oftast inte lika rättvist på.
Oftast får det lilla, eller för all del stora, barnet bära på det själv.
Det är där vi kommer in, och vårt arbete.
Att ta hand om och fostra ett barn som man får lov att ha i sitt hem, det är ju självklart.
Att inte göra skillnad och att verkligen älska barnet är också självklart.
I alla fall i vår familj.
Men att hjälpa barnet bli hel, eller i alla fall helare.
Att försöka hjälpa till att bära bagaget och kanske göra det lättare att bära, det är det som är vårt jobb.
Det utgår ju en ersättning för familjehem.
Och som jag ser det så är det detta vi får "lön" för.
Att jobba för att få ett trasigt barn så helt som möjligt.
Det måste alltid vara i fokus.
Men denna veckan har jag lärt mej att vissa i vår värld tycker annorlunda.
Vi familjehem ska räkna de placerade som våra egna.
Ja det var ju inget nytt.
Det gör de flesta av oss.
Hur ska annars anknytingen och läkandet fungera?
Man ska som familjehem under inga omständigheter göra skillnad på sina egna och de placerade barnen, fick jag höra.
För då har man nog tagit ett uppdrag man inte bör ha, sas det.
Okej...
Så då kan man ju undra hur i hela fridens namn man ska få det lilla trasiga barnet, eller den vilsna tonåringen, hel?
Begriper inte varje vuxen människa att man måste ge ännu lite mer till varje vilsen själ?
Att varje person som inte fått vad de behöver i sin uppväxt behöver få det när den hamnat i ett familjehem?
Jag trodde det.
Man ger sin egna barn ALLT.
Men ett behövande barn måste få ännu lite mer.
Jag måste erkänna att detta får mej att se rött!
Alla som känner mej och min familj vet att alla människor som passerat det här hemmet på ett eller annat sätt. Ja det finns många som haft sin adress här och blivit omhändertagna på ett eller annat sätt.
ALLA de har vi tagit hand om för att vi ville det.
För att de behövde det just då.
Och vi har tyckt om de alla!
De som varit små barn har alltid blivit kramade och behandlade som våra.
PLUS att de fått det de behövt för att kunna lätta på sitt bagage som de släpat med sej.
Jag förstår om detta kan låta rörigt och kanske alldeles oförståeligt.
Det får ni kära läsare ta, faktiskt.
Jag kan inte skriva några fler detaljer, som vanligt.
Vill inte ens hänga ut människan som tyvärr vet för lite om livet.
Denna människa borde i alla fall veta mer om hur livet i och som familjehem fungerar och det är rent sorgligt att denne inte gör det.
På ren svenska så kan man ju undra VARFÖR I HELSKOTTA barn tas ifrån sina föräldrar och man kan ÄNNU MER undra hur sjutton de ska läka om inte folk i detta land förstår att de är skadade.
Ja, ja nu fick jag det ur mej.
En sak är säker i alla fall.
Vi gör ett bra jobb och det vet vi.
Några vi ofta glömmer i den här diskussionen är de biologiska barnen i familjen som faktisk också gör ett jobb i detta.
Och om det nu är så att familjehemsföräldrarnas arbete glöms bort så ska vi inte prata om de biologiska barnens arbete.
De delar med sej av sina föräldrar och ger så mycket av sej själva till dessa barn.
Det FÅR inte glömmas!
Åh jag tror jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här.
En bok kanske?
Någon dag kanske jag skriver den exakta anledning till detta tokspel, men inte idag.
Detta får räcka.
Du din tok får minsann ingen kram, men ni andra
Kramar Helena
tisdag 17 juni 2014
En härlig sommardag!
En av våra favoritplatser på sommaren är denna.
Så fint!
En bra badplats med trevligt folk.
Ibland tycker jag det är synd att den blivit så populär men det är ju roligt för de flitiga människorna som håller i den.
Badplatsen vid Bälingesjön pratar jag om.
De här fick jag till sällskap vid min filt...
Ord är överflödiga.
Så mu är det officiellt sommar!
Vi har ätit vattenmelon och vissa av oss har badat. :-)
Kramar Helena
måndag 16 juni 2014
Trött på byråkrati och människor som tror sej veta.
Som vanligt när jag är upprörd kan jag inte dela med mej.
För jag tänker inte trampa folk på tårna och inte dela med mej av saker som kan skada andra.
Och allt sådant...
Men tröttsamt är det allt när personer tror sej veta hur saker går till fast att de inte har en enda liten aning.
En annan dag ska jag dela med mej av detta.
Men inte idag!
Denna dagen har varit arbetsam för huvudet, viktig ändå och förbaskat trevlig stundtals.
Jag har plockat måååånga vuxenpoäng, haft supertrevligt besök och faktiskt också hunnit jobba.
Det blir nog bra detta.
Imorgon ska jag göra som min kära man.
Inte tänka så mycket.
Det finns ingen med skönare inställning till livet.
"Om man tänker för mycket så får man ont i huvudet. Därför låter jag bli att tänka."
Ibland retar det där mej till vansinne, men det hjälper mej att slappna av också emellanåt.
Tur vi är så olika så att vi passar perfekt ihop.
Kramar Helena
För jag tänker inte trampa folk på tårna och inte dela med mej av saker som kan skada andra.
Och allt sådant...
Men tröttsamt är det allt när personer tror sej veta hur saker går till fast att de inte har en enda liten aning.
En annan dag ska jag dela med mej av detta.
Men inte idag!
Denna dagen har varit arbetsam för huvudet, viktig ändå och förbaskat trevlig stundtals.
Jag har plockat måååånga vuxenpoäng, haft supertrevligt besök och faktiskt också hunnit jobba.
Det blir nog bra detta.
Imorgon ska jag göra som min kära man.
Inte tänka så mycket.
Det finns ingen med skönare inställning till livet.
"Om man tänker för mycket så får man ont i huvudet. Därför låter jag bli att tänka."
Ibland retar det där mej till vansinne, men det hjälper mej att slappna av också emellanåt.
Tur vi är så olika så att vi passar perfekt ihop.
Kramar Helena
söndag 15 juni 2014
lördag 14 juni 2014
En solig söndag
Sval i början men varm och skön senare.
Jag, Emilio och lillebror tillbringade halva dagen i Eket.
Fotbollsklubben hade lite jippo.
Alla lagen skulle fotas och så lite spexmatcher på det.
Trevligt.
Resten av familjen firade lille kusin Milion på ettårsdagen.
Säkert minst lika trevligt, det.
Eftersom det inte går att klona sej så får det bli sådana uppdelningar ibland.
När alla kommit hem roade sej barnen i solen ute tills det var dags att mysa ner oss i soffan med lite godis.
Det är ju lördag.
Nu sussar alla sött och mamman ska hitta kudden.
Kramar Helena
fredag 13 juni 2014
Tappat sugen, som ni märkt.
Instagram är en del av boven i dramat för där hamnar mina spontana rapporter på vad som händer i livet.
Men än är jag inte redo att ge upp den här bloggen.
Tar nya tag!
Sen jag var här sist har, så klart, livet gått i 190 som vanligt.
Den 4 juni var det skolavslutning för Alicia.
Som för övrigt troligen blir lite sur på den här bilden.
Men vill ju visa er hur fin unge jag har!
Första året på gymnasiet är avklarat och valet av skola och inriktning verkar klockren.
Den 4 juni är också Emilios födelsedag.
7 år!
Den stora fina killen önskade tårta, som han älskar.
SÅ det fick han så klart.
Mjölkfri sådan.
Trodde jag...
Non stop har alltid varit mjölkfria, men någon gång på vägen har de börjat stoppa i mjölk och alltså "förgiftade" jag min egen unge.
Taskigt. :-(
Men nu vet vi det och gör inte om det.
Man ska visst behöva läsa på varje förpackning varje gång..
Emilio var iaf nöjd med sin dag och sitt firande ett par dagar senare.
Denna veckan har vi laddat för skolavslutning.
Flätor hör ju till när man ska vara fin, så Emilio är redo!
Idag var det den stora dagen!
Sista skoldagen för detta läsåret.
Nu har de slutat förskoleklass, tvåan och sjuan.
Välmatchade, dagen till ära ;-)
Ja jag vet, jag ÄR nördig.
Men åh så roligt det är!
Klänningar, leggings och skjortor är från pomp de lux.
Har ni missat det märket så är det dax att vakna nu ;-)
Mycket fint och prisvärt.
Så nu har vi varit i skolan och kyrkan.
Ätit jordgubbstårta med familjen Gustavsson/Andersson och Julia.
Tittat på studenterna och paradorkestern.
Ätit tacos.
Allt enligt tradition och barnens önskemål.
Att Julia är en favorit syns lång väg.
Tur vi får låna henne då och då.
Kramar Helena
söndag 1 juni 2014
20 år...
Igår fyllde hon 20 år.
Vad hände?
När blev min unge vuxen?
Ja det är väl bara att acceptera att så är fallet.
Jag skulle ljuga om jag sa att det är lätt.
Jag vill ha mina barn nära.
Alltid!
Vill veta vad de gör, var de är och hur de tänker.
Hjälpa de lite, ge de råd och se till att de har det bra.
Men när de är vuxna får de ju bestämma själva.
De kanske inte vill ha råd eller bli hjälpta?
Bara att, igen, inse att det bara är att acceptera.
Låta de göra sina egna misstag och också så klart lyckas.
Stå på egna ben.
Själv gjorde jag det ganska tidigt.
Flyttade hemifrån när jag var 18 och ett halvt.
Fick vårt första barn ett år senare.
SÅ jag får helt enkelt bara försöka släppa ungen ur boet.
Och så finnas till när jag behövs...
Något borde vi väl gjort rätt i alla fall när barnen, även om de är vuxna, gärna är med oss ändå.
Grattis Michaela!
Kramar Helena
Lurigt!
Satt i solen och hade det skönt efter att ha fotat lite.
Gick in för att lägga kameran och kom ut till regn.
Vad hände?
Satte mej lite vid datorn istället och nu verkar solen titta fram igen.
Vädret vet man visst aldrig var man har.
Kramar Helena
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)