Dagens inlägg

De två föregående var ju fredagens och lördagens inlägg.
Det kanske inte var så tydligt men så är det iaf.:-)

Idag har jag jobbat för första gången på två veckor.
En riktigt trevlig arbetsdag har det varit och vi har konstaterat att vi har ett väldigt bra jobb.
Vi lastade in jobbet i bussen och drog till badet tillsammans med ett par engångsgrillar och lite mat.
Perfekt!

Kvällen har ägnats åt barnen.
Först ett bad i baljan utomhus för småttarna.
Samtidigt passade jag på att sitta i solen med en bra bok.

Senare var planen att jag och Nikita skulle inta soffan och titta på big brotherfinalen.
Det gjorde vi, men hemmet invaderades av ett helt gäng ungdommar ungefär lagom tills finalen började.
Men det var ju bara roligt.

Nu har jag övergett tv-soffan till förmån för de yngre förmågorna.
Himlans mysigt att ha de här hela gänget.
Och återigen känns det så bra att de väljer att hänga här trots att vi inte bor lättillgängligt mitt i byn utan mitt i skogen.

Kanske borde jag nu ta igen lite förlorad sömn.
För även om jag åkt hem i tid trots örkelljungadagar i byn så har ju inte Michaela gjort det.
Och jag är ju ett sådant hopplöst fall som måste vara vaken tills ungen kommer hem.
Vänjer man sej av med sådant?
Tror inte jag gör det iaf...

Ja, ja jag får väl sova när jag blir gammal.:-)

Kramar Helena

Lilla killen fyller FYRA år!

Ja tänk att det har gått fyra år sen den där dagen.

Den dagen då vårt yngsta och sista barn skulle födas.

Åh vad vi längtat.

Som alla föräldrar gör, såklart.

Folk med deras förutfattade meningar menade att vi längtat efter en son.

Att det är därför vi har "så många" barn.

Inte var det många som trodde på att vi bara ville ha alla de här barnen.

De är ju lika efterlängtade allihop.

Det var nästan så att vi önskade oss en dotter till för att folk skulle se att vi ändå inte tänkte försöka få fler barn.

En liten önskan hade vi dock.

Eller kanske främst jag.

Jag önskade ett brunögt barn som hade någon likhet med mej.

Alla våra andra barn är ju blonda och blåögda.

Och ganska lika sin far allihop.

Fast det viktigaste var ju såklart att det kom en frisk bebis till oss och att allt skulle gå bra med oss alla.

Och ut kom den lille.

Eftersom jag var sövd under förlossningen var det Ronnie som fick ta emot underverket.

Hur det gick till vet jag ju inte.

Men mitt första möte med Ronnie och det nyfödda knytet är oförglömligt.

Ronnie konstarerar med ett leende från öra till öra att vi har fått en pojke.

"Jag har kollat minst tretti gånger!

Det är en pojke!"

Ronnie är lika glad för alla våra barn, tro inget annat.

Men självklart är det roligt för en pappa att få en son.

Precis som det är för en mamma att få en dotter.

Och nu är det fyra år sen och lilkillen börjar bli stor.

Han blev brunögd och mest lik mej av alla våra barn.

En klok, ganska busig liten kille.

Alltid glimten i ögat men också alltid en kram till hands för den som behöver en.

Det ska bli spännande att se vad hans framtid har att bjuda på.

I födelsedagspresent önskade han sej en skateboard och en tårta.

Givetvis fick han båda delar.

Iförd hela munderingen av skydd skulle den hära brädan testas.

Går det att stå på den tro?

JAAAAAA

Och detta firade vi med tårta såklart!

Emilio tål ju inte mjölk, men på café snäckan kan man få köpa en mjölkfri liten tårta.

Och lyckan är gjord!

När vi firat hela förmiddagen drog vi ner till byn för att kolla läget på Örkelljungadagarna igen.

Farbor Micke bjöd där på en ansiktsmålning som present.

Inte så dumt va?

Syrran fick ha en liten målning hon med.

Dagen till ära fick småttarna prova åka karusell.

Superkul tyckte de!

Givetvis var de större barnen också med i byn men de var inte direkt intresserade av att gå med oss.

Därför finns det inga bilder på de att visa.

Efter en tokvarm dag med en massa skoj åkte vi hem med en påse godis och rasade i soffan.

Alla nöjda och glada.

Kramar Helena

En solig fredag på Örkelljungadagarna

JA vilken härlig dag!

En massa ståhej i hela byn och strålande solsken.

Här är två små nöjda ungar som tar en drickapaus i värmen.

För varmt var det så loa om det, på ren skånska.

När barnen var nöjda för dagen körde vi de hem tillsammans med lite fredagsmys.

Sen drog vi ner till byn igen för att träffa folk, gå omkring och bara ha det bra.

Mysigt!

Kramar Helena

Ledighetskommitén dokumenterar

Små nöjda stollar som hoppat på studsmattan största delen av dagen.

De har också hunnit leka lite med kompisarna Elizia och Elviz.

Innan dess tog de en lång middagslur som vi alla njöt av.;-)

Alicia njuter också av att vara ledig.

Eftersom dagen var så lugn så roade jag mej med att fota lite i trädgården.
Det är roligt att experimentera med kameran och få bilderna så fina som möjligt.
Att sen ladda in de i datorn och greja lite till är bonus.


Vem kan låta bli att blåsa på en maskrosboll?



Den här fina blomman hittade jag ibland nässlorna.

Kanske borde rensa lite bättre?

Helt underbar färg och form.

Lyckades fånga både blomman och flugan.

Ganska kul.

Härligt med ledighet för alla i familjen.

Nu laddar vi för morgondagen och Örkelljungadagarna.

Kramar Helena

Sommar!!

Blir bara ett litet kort inlägg idag.

Det är den 1 juni och det innebär att det nu är sommar på riktigt.


Dagen har varit toppenbra med sol och ledighet.


Småttarna har lekt och lekt ute i solen och Ronnie har roat sej med att klippa gräset.


Eftersom vi skaffade en gräsklippare häromdagen och gräset inte blivit klippt sen förra sommaren så kan ni ju gissa hur det såg ut här innan han började.


Nu börjar det bli riktigt fint!





Ikväll skulle jag ha tuppewareparty men säljaren dök inte upp så jag och delar av tetantsgänget tog en fika och babblade istället.


Minst lika trevligt det!





Det märks att det är röd dag imorgon.


Nikita sover över hos en kompis och Michaela är ute och far med trallen fast att timmen är sen.


Alicia och Ronnie tittar på någon film och jag bara slappar lite vid datorn och lite i soffan.





Imorgon fortsätter vi vara lediga och leva i nuet.


Hoppas ni andra kan göra detsamma.





Kramar Helena

Var tog tiden vägen?

Idag fyller Michaela 17 år!!

Var tog alla de åren vägen?

När blev vår lilla bebis nästan vuxen?

Nu är första året på gymnasiet avklarat om drygt en vecka.

Ett härligt sommarlov ligger framför henne.

Ganska intressant att tänka på vad jag själv gjorde när jag var sjutton år.

Jag träffade Ronnie och vi planerade vår framtid ihop.

Jag hann precis fylla 18 innan vi flyttade till vår första lägenhet.

Ett halvår senare var jag gravid och när jag var 19 fick vi ju Emilia som vi miste.

Undrar vad som finns i Michaelas framtid....

Klart är att ingen sätter sej på denna dam.

Hon är bestämd och klok.

Har inte på något sätt haft det lätt i skolan men hankat sej fram ändå.

Nu verkar dock livet funka som det ska.

Det är en dam med sunda idéer om livet och sin framtid.

Hon är den bästa man kan ha!

Bilden nedan visar så mycket.

Den är tagen på BB för att vara med i tidningen.

Åh så mycket känslor!

Vi fick äntligen vårt barn.

En levande bebis som åt, sov och skrek som hon skulle.

Och som andades.

Det må låta märkligt men för oss var det ett mirakel som kom.

För mej var det en fråga om överlevnad.

Jag tror inte jag fungerade normalt någonsin emellan Emilias födsel/bortgång till Michaelas födsel.

Hon är och var min själ och hjärta.

Givetvis älskar jag alla mina barn.

Av hela mitt hjärta.

Men med Michaela kom mitt liv tillbaka.

Jag tillbringade hennes första månader med henne i famnen.

Mådde aldrig bra utan henne.

Gör faktiskt inte det nu heller, men har fått vänja mej.

Jag vill inte hämma henne och göra henne inbunden och osäker.

Det tror jag att jag lyckats bra med att inte göra.

Detta låter kanske inte helt sunt, men jag tror inte att det är så tokigt egentligen.

Det är bara så svårt att förklara.

Vi har ett speciellt band, jag och Michaela.

Och hon har ett enastående tålamod med sin mamma.

Jag fixar inte riktigt att inte veta var hon är.

Eller inte veta att hon har det bra.

Men hon smsar och ringer alltid för att tala om var hon är och vad de hittar på.

Hon är så perfekt man kan vara som tonåring.

En glad ettåring hittade jag i fotoalbumet också.

Som sagt så är jag lika glad för alla barnen.

Men det förstfödda barnet har nog alltid något speciellt.

Och vår förstfödda är verkligen en gåva.

En gåva som alla barn är.

Men den här är en gåva av guld.

Kramar Helena

Det finns så mycket att glädjas åt!

Idag har jag haft en dag att bara göra inget på.

Åh vad alla borde ha sådana dagar i sitt liv.

För mej är det tvunget annars orkar jag inte.

Då blir det som när mattan drogs undan för mej.

Solen skiner idag och det är ganska varmt.

Dörren har kunnat stå öppen och barnen har nöjt lekt hela dagen utomhus.

Hällt vatten i flaskor och hällt ut det igen.
Och så hoppat på studsmattan.

Jag har strosat omkring i hemmet och tvättat lite tvätt, fixat med lite disk och sådant där som måste göras.

Det är så skönt att kunna fixa med allt det där i lugn och ro.

Att kunna ta en paus i solen emellanåt.

Eller bara sätta sej lite vid datorn och ta ett par ord med någon vän som råkar vara där samtidigt.

Så idag har jag samlat energi och glatt mej åt de sköna sakerna i livet.

Och vet ni vad som är bra?

Att jag nästan kan ha en sådan dag till imorgon.

Och nästa dag med.

Livet är rätt bra ändå.:-)

Kramar Helena