Jag är tillbaka!

Jag har länge funderat på att blogga igen och nu gör jag ett försök.
Om det blir något som bara är jobbigt så slutar jag igen men hoppas att jag istället tycker att det är lika givande som innan.
Och att någon läser förstås ;-)

Ge er gärna tillkänna så jag vet om någon läser.

Eftersom jag inte skrivit på ett helt år och ganska sporadiskt innan dess så finns det massor att berätta om.
Men jag tar det lite efter hand, tror jag. Annars skulle det nog bli toklångt, det här.

År 2016 var ett tufft år. Men också ett väldigt händelserikt och roligt år.
Jag har funderat väldigt mycket på att året varit en sådan kombination och hur det går ihop.
Har dock inte kommit fram till något bra svar, faktiskt.

Jag börjar berätta om det tuffa.
För då har vi roligheterna att se fram emot. :-)

Det började med tuff arbetssituation för både mej och Ronnie, på olika sätt.
Vi hade väldigt hög arbetsbörda på mitt jobb som tog mycket på krafterna.
Ronnie blev arbetslös på värsta sätt och hela vår trygghet sattes i gungning.
Eftersom vi alltid har en grundtro på att allt ordnar sej fick vi luta oss på den, blunda och hoppa.
Så kändes det.        
Tufft också ekonomiskt, så klart...                                                                                                                              

Framåt sommaren ordnade det dock upp sej med jobb för Ronnie och vi kunde andas ut.
Trodde vi...
Det blev ganska mycket kaos på sätt som inte går att beskriva här.
Men tack vare goda kontakter och superbra chef så ordnade sej jobbsituationen för Ronnie i höstas och vi kan nu andas ut ordentligt på den punkten.

När det gäller mitt jobb och mej så gick jag, glad i hågen, på semester. En efterlängtad sådan.
När det sen var dax att gå tillbaka på jobb så slog den mentala förlamningen till med full kraft.
Eller väggen om man så vill.
Reserverna var slut och mitt jag var som bortblåst.
Det är väldigt läskigt att inte orka komma ihåg att äta frukost.
Eller hitta till Coop.
Eller att komma ihåg att växla i bilen för att man just nu fokuserar på att komma ihåg vilken väg jag ska på.
Ja, den nivån var det på.
Verkligen helt sjukt galet hemskt, faktiskt.
Jag jobbade ett dygnspass.
Pratade med min chef om att vara hemma i två veckor för att vila upp mej.
Chefen trodde inte det räckte.
Det trodde jag.
Hon fick rätt...
Jag var hemma i fyra månader på heltid.
Under den tiden vilade jag kropp och själ.
Lärde mej massor om mej själv.
Om mina fel och brister.
Men också om mina styrkor.    

Jag lärde mej, med hjälp av en samtalskontakt bl.a., att inse en massa saker om hur jag kan hjälpa mej själv.

Jag kallar detta mitt nya liv.
Det är så det känns.
En annan dag kanske jag berättar om skillnaderna mellan mitt gamla och mitt nya liv.
Men inte idag.

Jag ska inte tynga er med mer nu utan nästa gång blir det ett roligare inlägg.
Jag lovar!

Kramar sålänge, Helena