Vårens barnloppis gick av stapeln i lördags.
Det bär ju en del förberedelser med sej att anordna den och hela fredagseftermiddagen och kvällen gick åt till det.
Visst är det slitigt men det är också förbaskat roligt!
Lördagen gick snabbt förbi.
Det kom en hel del folk på loppisen och jag fick sålt så att jag var nöjd i alla fall.
Lite mer folk hade det gärna fått komma men jag tror det fina vädret lockade folk att vara ute istället.
Jag förstår de!
Söndagen bjöd på kalasande för finaste Alicia.
17 år...
Stor tjej nu som pluggar i stora staden.
Självständig och duktig.
Kreativ till tusen.
Veckan har rullat på som de brukar.
Lite kräksjuka eller något i den stilen har vi hunnit med.
Och lite utvecklingssamtal.
Nu vankas det jobbhelg och det längtar jag inte efter precis.
Men som vanligt är det ju kul när jag väl är där.
Nu önskar jag att vi kan få vara friska.
Att solen och värmen vill komma tillbaka.
Det snöade igår.
Alltså snö?
Vill inte ha det alls, någonsin.
Och absolut inte nu.
Här sitter jag och ugglar vid köksbordet och klockan är snart midnatt.
Linserna som jag har i ögonen sitter fast på insidan av ögonlocken, känns det som.
Varför går jag inte och lägger mej?
För att jag njuter av min "egentid" tror ni nog va?
Det brukar vara så ju.
Men nä.
Idag pluggar jag om den ryska revolutionen.
Jag har lärt mej en massa.
Till absolut ingen nytta.
Det är så klart Alicia som behöver hjälp med ett skolarbete.
Och jag är ju så sabla snäll så jag hjälper till.
Egentligen så sitter jag mest här och sällskapar men det låter bra i alla fall ;-)
Det är ju liksom det här som är min ambition med livet.
Ja kanske inte att lära mej om den ryska revolutionen, men att vara med vart och ett barn när det behövs.
Även när det inte behövs utan man bara vill också, så klart.
Men de där stunderna jag får med varje barn är så mycket värda.
Att de får känna sej sedda och hörda är så viktigt.
Och det är så viktigt att faktiskt lyssna och se.
Det behöver inte vara så stort och mycket.
Det räcker att sitta en stund på sängkanten vid läggning och lyssna på något om dagens händelser.
Eller att åka bil med ett barn och bara prata fritt om vad som helst.
För några år sen hörde jag om en studie som visade att vi föräldrar pratar i snitt 5 minuter med vårt barn varje dag.
5 minuter?
Jag är helt övertygad om att jag alltid pratat i mer än 5 minuter med varje barn i familjen varje dag.
Gör du det?
Det är en mycket nyttig tanke att tänka.
Vardagen rusar alltid i snabb fart.
Men vi får inte glömma de små och stora vi har omkring oss i vardagsstressen.
Jag har lärt mej att skala bort saker i min vardag som tar tid och energi.
Att sortera bort saker och att prioritera.
I min värld går alltid barnen först.
Efter de kommer allt annat som städning, tvätt och vad det kan finnas som jag vill och bör göra.
Det är viktigt.
Men det är också viktigt att inte bli stressad av att prioritera och sortera.
För då gör det ingen nytta.
Jag brukar säga och kommer att säga det många gånger till:
-Fånga dagen, mina vänner.
Vi har bara ett liv.
Använd det väl.
Kramar Helena
