Jag är ju bara jag...

På senare tid har jag kommit underfund med att människor dömer hunden efter håren.
Egentligen har jag väl alltid vetat det.
Men det blir så mycket tydligare när man ger sej utanför sin trygga lilla värld och träffar nya människor.
Och när dessa nya människor ärligt delar med sej av sina fördomar.

Jag har nu förstått att jag eller vi, jag och Ronnie, ser ut att ha en stil som verkar stå för något.
Något som inte hör hemma i Svenssonvärlden.
Och som inte verkar särskilt bra i de flestas ögon.
Vi har väl aldrig passat i en mall men det blir bara mer och mer tydligt att vi ramlar utanför ramen totalt.

Det kanske finns fler som tror en massa saker om oss?
Människor som inte känner oss men sneglar med lite fasa eller kanske skräckblandad förtjusning.
Eller kanske bara suckar och skakar på huvudet åt oss hopplösa människor som aldrig blir vuxna.

Nu är det ju så här.
Jag och Ronnie har hängt i hop sen tonåren.
Kärlek vid första ögonkastet totalt.
Och bara så ni vet så är det knappt möjligt i den åldern.
Så redan där knasade vi till det lite.
Vi flyttade ihop fortast möjligt, utan jobb och inkomst.
Ja ni fattar.
Fel igen...
Eftersom VI var säkra på ett liv tillsammans för alltid så planerade vi vårt första  barn.
Givetvis när jag gått ut gymnasiet för det var faktiskt väldigt viktigt för oss.
Olyckskorparna har kraxat omkring oss och vi har gått på våra nitar.
För så här har vi fortsatt.
Gjort saker i "fel" ordning.
Tagit "fel" beslut.

Men hela vägen har vi trott på OSS och det gör vi än.
Vi tror också på att man bara har ett liv.
Och det livet bör man ta väl hand om.
Man bör göra det man önskar och vill.
Inte tänka så mycket på vad andra tycker och anser att vi bör göra.

Det är dock väldigt viktigt att barnen inte far illa på vägen.
Det är också en väldigt stark övertygelse hos oss.
Barnen i centrum på ett sunt sätt.
Jag menar inte att barn ska bossa och bestämma i familjen.
Men varje barn ska ha sin plats i livet och dess åsikt ska höras.

Så dessa två tosingar med ett liv som inte ser ut som de flestas och ett utseende som inte tilltalar den stora massan är faktiskt två seriösa människor som lever för barnen och för att just LEVA.
Vi gör det som passar oss, som vi drömmer om och mellan varven gör vi även det vi måste.
För det finns rätt många sådana saker också...

För att förtydliga för den som fortfarande känner sej tveksam så festar vi gärna men hellre utan alkohol än med.
Droger finns inte på kartan och har aldrig gjort.
Vi sköter våra jobb, våra barn och vårt hem.

Ytan ni ser är VI.
Det är så vi vill se ut.
Insidan ser ni inte men ni som känner oss vet att den är rätt ok även om ni alla inte gillar utsidan ;-)

Och så nu pricken över I:et.
"Den där bilen"
Eller som jag väljer att se den.
Den stora drömmen!
Japp den är lika fel som allt möjligt annat men även en del i att leva medans man kan.


Så jag säger som kidsen:

YOLO

You only live once.

MYCKET viktigt att tänka på.

Kramar Helena