Peppar peppar...

För två veckor sen kände jag mej fantastiskt duktig.
Bet sönder en lagning i en tand.
Ja det i sej var ju inte ett enda dugg duktigt.
Men när jag dagen efter, trots min envisa tandläkarskräck, ringde och bokade en tid genast.
DÅ var jag duktig!
Gick dit och lagade tandeländet som tydligen hade haft en trasig lagning en tid utan att jag känt det.
Med darriga ben lämnade jag ändå rätt nöjd stället.

Blev detta bra då?
Nix pix!

Har sen dess fått mer och mer ont och var färdig för avlivning igår.
Alltså att en tandrot kan spöka så med en nerv i ansiktet trodde jag väl inte.
Idag har jag i alla fall besökt det där stället igen.
Denna gång med tårarna rinnandes av ångest för att de inte skulle kunna ta bort smärtan igen.
Ja jösses!
Rädd för att gå dit i vanliga fall men idag ville jag inget annat.

Nu är den nya lagningen utbytt mot en provisorisk läkande sak.
Och jag viskar försiktigt att jag tror minsann att jag har huvudet i behåll ikväll.
Om det inte är bättre imorgon måste jag dit igen...
Vill inte!!

Smärta gör en verkligen svag...
Stackars de som har ont jämt.

Ja detta är vad den senaste tidens energi gått åt till.
Hoppas kommande dagar blir bättre.

Håll tummarna för mej.

Kramar Helena