Frustration de lux!

Jag är full av beundran för alla de som dagligen kämpar med diverse åkommor och handikapp!
Efter en vecka med en hand som inte ens klarar att knäppa mina byxor eller växla i bilen håller jag på att bli knäpp.
Någon måste laga min mat, knäppa min bh, köra mej dit jag vill, städa osv.
JAG BLIR TOKIG!!

Alla hjälper snällt till. Absolut.
Men jag vill själv!

Igår grät jag och tyckte synd om mej själv för att jag inte kan göra vad jag vill när jag vill.
Löjlig självömkan i det stora hela.
Men vad 17...
Detta är jobbigare än jag trodde.
Jag som var rädd för själva ingreppet.
Det var ju pice of cake i jämförelse med detta enerverande tillstånd...

Nåväl.
Nu har jag klagat och gnällt lite.
Egentligen är jag väl snart återställd.
Men det känns som en evighet av rastlöshet...

Återkommer en annan dag utan gnäll.

Kramar Helena